Ringlavsflytten i Högbergs-mossen

Det ser inte mycket ut för världen när vi kliver ur bilen på en av de otaliga vändplatser som skogsbruket lämnat efter sig. Det är den 23 maj och jag ska få följa med Cajsa Björkén och Pär Eriksson från Upplandsstiftelsen och Viktor Lund som är biologistudent ut i Högbergsmossens naturreservat. Efter en kortare promenad genom tall- och granplantager passerar vi markeringar som visar att vi kommit in i Högbergsmossens naturreservat med dess äldre naturskog. Här står gamla, döda granar och mäktiga tallar glest utspritt i ett blockrikt skogslandskap.

Reservatet rymmer en mycket stor förekomst av ringlav som Viktor Lund har inventerat under våren. Han läser ekologi och naturvård på Uppsala universitet och det här är fältdelen av hans projektarbete som genomförs i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet och Upplandsstiftelsen.

– Det är en otroligt stor förekomst av ringlav här, berättar Viktor, men många av granarna har dött sedan torrsommaren 2018 och de angrepp av granbarkborre som följde därefter. Syftet med det här projektet är att ta en liten andel av de lavbålar som sitter på döda träd och så ska vi flytta dem till levande träd på nya områden så att vi sprider laven i reservatet. På så sätt hoppas vi öka lavens möjligheter att överleva i området.

Film om ringlavsflytten i Högbergsmossen producerad av Emil V. Nilsson.

Ringlaven är ganska kräsen. Den vill gärna ha konstant hög luftfuktighet men också mycket ljus. Det är en rätt svår kombination som gör att den mest hittas intill kärr, myrkanter eller bäckar. Här i reservatet finns den största förekomsten på en höjd med hällmarker där det är ett stort kärr nedanför.

Eftersom förflyttningen av ringlav sker i ett naturreservat krävs tillstånd från länsstyrelsen. Förflyttningarna är sedan rapporterade i ett eget projekt i Artportalen för full transparens.

Viktor letar sig vant fram mellan granarna tills han hittar den första. Ringlav är en busklav som hänger ner från grenar. Den är lite lik skägglavar och tagellavar, men det som är karaktäristiskt för ringlav är att lavens yttre skikt spricker upp så att det blir små ringar där man ser det inre skiktet. Det har gett laven dess svenska namn. Slånlav är plattare och har en vit undersida. I norra Sverige finns även grenlav som har samma färg som ringlav på ovan- och undersida men är full med isidier (små utskott för spridning), vilket ger den ett grynigt utseende.

Cajsa Björkén och Viktor Lund fäster bålar av ringlav på nya, friska granar i Högbergsmossens naturreservat. Foto: Emil V. Nilsson.

Det går som regel inte bra för ringlav här i landet. I Gävleborgs, Dalarnas och Gotlands län har länsstyrelsen låtit övervaka förekomster med ringlav med ungefär tio års intervall och i samtliga fall har antalet lavbålar minskat på en stor majoritet av lokalerna. Utbredningen är framför allt östlig med flest förekomster i Lule lappmark, Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Dessutom finns det ett antal avvikande förekomster i gotländska hällmarkstallskogar.

Pär Eriksson har arbetat med att skydda skogarna runt sjön Vällen i östra Uppland under mer än trettio års tid som biolog på Upplandsstiftelsen. För här i de uppländska blockrika, blöta och därför svårbrukade markerna har det funnits flera naturskogar kvar i sen tid.

– Jag upptäckte det här skiftet någon gång på 1990-talet. Det var 150-200 hektar riktigt gammal och fin skog. Jag kom verkligen hit i sista sekunden för då hade det skett ett arvsskifte och man hade börjat dra ut lågor, åkt in med traktor och grävt diken, så jag bestämde mig för att försöka skydda åtminstone någon del av den här fina skogen. Genom förhandlingar med markägaren lyckades vi rädda omkring hundra hektar, och i samband med att vi inventerade skogen så hittade vi ringlav här för första gången, vilket var väldigt kul för det var första fyndet vid Vällenområdet.

Pär Eriksson är biolog och jobbar på Upplandsstiftelsen. Han var den som först såg Högbergsmossens naturvärden vilket med tiden ledde till att området blev naturreservat 2005.

Foto: Emil V. Nilsson.

På senare tid har även biologen Cajsa Björkén börjat jobba på Upplandsstiftelsen, och så här mer än tjugo år efter att Pär Eriksson upptäckt arten i Högbergsmossens naturreservat blev hon nyfiken på att själv få se ringlavsförekomsten.

–Idén till det här projektet startade för två år sedan när jag var på besök här i Högbergsmossen, berättar hon. Då ville jag se ringlaven, mest för att jag visste att den fanns här. Sedan visade det sig när Viktor inventerade ringlaven här att den hade ökat jättemycket sedan Gillis Aronsson och Pär Eriksson räknade bålarna på mitten av 1990-talet. Men jag blev alldeles förfärad för jag såg att i princip alla granar som ringlaven växte på hade dött. Därför bestämde jag mig för att göra något för att ringlaven ska kunna finnas kvar här.

För det är inte lite ringlav som finns här. Under våren har Viktor inventerat provytor och utifrån det uppskattat hela förekomsten i reservatet.

– Om man extrapolerar utifrån täckningen i inventerade provytor så ser vi att här finns ungefär hundratusen lavbålar. Det är omkring 1700 träd som hyser ringlav i det här området. Det är ju otroligt mycket ringlav! Så det är ju lite knasigt med ringla-ven och en del andra ovanliga arter, för där förhållandena är bra kan de finnas i riktigt stora antal lokalt. Detta trots att de är ovan-liga i landskapet i stort. Här i reservatet kan den vara den dominerande hänglaven på många träd vilket är fascinerande.

En idé om att transplantera ringlaven till nya platser väcktes av Cajsa. Det hela landade i att det blev en transplantation inom reservatet, det projekt som Viktor nu utfört under året.

Under dagens besök får jag följa med när Viktor samlar in några lavbålar. Han plockar försiktigt lös bålar från döda granar under ett frenetiskt sprejande med vattenflaskan för att laven ska bli lättare att hantera. Senare plockar han också med exemplar som blåst av träden och sitter fast på grenar som ligger på marken. Han sprejar även dem med vatten för att de inte ska gå sönder.

Totalt har Viktor transplanterat över 600 lavbålar till 90 nya träd, de flesta är dokumenterade med bild, koordinat och bållängd. Utöver detta har 75 bålar transplanterats till nya platser med enbart översiktlig dokumentation. Transplantationen gjordes både inom den ursprungliga förekomsten och till två nya områden där det inte funnits ringlav tidigare, allt inom reservatet. Granarna i de nya områdena står fuktigare så troligen är de inte lika utsatta för torka och granbarkborre. Förhoppningsvis kan det här hjälpa ringlaven att överleva i reservatet.

Det är inte första gången som någon försöker sig på att flytta ringlav i Sverige.

– Marlene Lidén gjorde det som en del av sitt doktorsarbete. Hon har hjälpt oss med den metod som vi använder, berättar Viktor och visar hur det går till.

– Då ska vi knyta fast den här grenbiten på det nya trädet. Jag sprejar den först så att den blir lättare att hantera, sedan knyter jag fast grenbiten med ringlav på en gren på den levande granen. Förhoppningen är sedan att ringlaven ska fästa till den nya grenen, så att den sitter kvar även om garnbitarna skulle försvinna. Med tiden hoppas vi att de ska kunna sprida sig till nya grenar och fler träd på egen hand.

När vi är på väg tillbaka mot bilen klänger Cajsa och Viktor runt bland granar och lågor. De är verkligen duktiga fältbiologer och hittar snart en märklig vedsvamp som verkar växa på barken av en äldre granlåga, men det visar sig snart vara fruktkroppen av en gammal granticka som den ljusa vedsvampen växer på. Det visar sig vara grantickeporing som är rödlistad som Sårbar (VU) och det är det andra fyndet i Uppland. Jag skakar sakta på huvudet när vi går tillbaka till bilen, här ligger min egen artkunskap verkligen i lä.

Växter från urtid till nutid

Fra bakterier till blomsterflor – Plantelivets opståen og utvikling fra urtid til nutid.

Kaj Sand- Jensen & Jens Christian Schou 2024. Gads forlag. ISBN 978-87-12-07627-8. 280 sidor. Kan beställas från förlaget för 270 danska kronor.

Det är inte varje dag som det ges ut en bok om växtvärldens historia på jorden. Här är en bok som strävar efter att nå läsare utanför de akademiska kretsarna, vilket delvis skiljer den från andra böcker som försöker förmedla samma kunskapsområde. Visst, danskan är en utmaning, men visst är det också berikande att lära sig att ulvefødder är lummerväxter?

Själv använder jag ofta är Botanik av Marie Widén och Björn Widén (red.) som uppslagsverk. Den är kurslitteratur för biologutbildningen och är därför svår att läsa från pärm till pärm. Sedan kom Lars Olof Björn och medförfattare ut med den avancerade populärvetenskapliga boken Växtvärldens uppkomst och utveckling för några år sedan. Där är argumentationen ofta upp-byggd på samma sätt som i vetenskapliga artiklar, med en text som är tung av fack- termer. Den danska boken upplever jag som mer lättläst, fokus är på sakfrågorna som författarna vill förmedla snarare än termerna som används inom gängse forskningsfält.

Ett tydligt exempel på den läsartillvända ansatsen är att boken öppnar med en scen från Ölands alvar och några intorkade alger i en uttorkad vät. Det är ett lekfullt och engagerande sätt att börja en bok om växtvärl- dens utveckling som kräver en djup kunskap. Jag beundrar författarna för deras mod att våga skriva enkelt för att bjuda läsaren på en intressant utgångspunkt i naturen.

Processen när frilevande fotosyntetiserande encelliga alger blev en del av andra celler, sådana med cellkärna, övergår på ett elegant sätt till att presentera evolutionen som ett förgrenat nätverk. Författarna gör viktiga poänger om hur ytlig likhet inte alltid innebär nära släktskap mellan arter.

För mig bygger boken på ett genuint intresse att förmedla kunskap till läsaren, utan att belasta texten med tekniska termer. Är det något jag saknar så är det en djupare beskrivning av enzymet Rubisco som är en del av själva kärnan i fotosyntesen. Där skulle jag nog själv ta utgångspunkt för en berättelse om växtvärldens evolution.

Boken avslutas med katastrofer och massutdöenden, och på de sista sidorna är dagens massutdöende i fokus. År 2000 utgjorde människans grödor 29 procent av växtproduktionen på land. Enligt författarna är inte heller den danska staten förmögen att rädda den biologiska mångfalden. En viktig del av historien bakom det som riskerar att gå förlorat presenteras i boken.