Vetenskapspedagogen

Det går rykten om att flatlössen håller på att dö ut, hörde jag på Spanarna på P1. Det fick mig att börja fundera på löss och vår egen kroppsbehåring. Lössen har följt med våra släktingars hår under miljoner år och förändrats med dem. Vi är den nakna apan, men helt nakna är vi trots allt inte. Och flatlössen verkar tycka att vi är lika gorillor mellan benen.

Jag ville skriva om världsproblem, men det är fullmåne, jag har influensa och dricker te med ingefära och honung. När man är sjuk är det inte så lätt att hålla reda på orsak och verkan. Som om det inte var nog finns det folk som hittar på en massa orsaker som inte finns. Likt en febrig dimma ligger det mellan oss och de mycket riktiga och konkreta problem som världen står inför. Det gör mig frustrerad.

Den ”första engelsmannen”, de uppgrävda skallfragment som gått under namnet Piltdownmänniskan, var inget annat än en bluff. Idag pekar bevisen mot en ensam gärningsman: Charles Dawson.

Det var en pusselbit som Charles Darwin inte fick ihop med evolutionsteorin. Han saknade en ledtråd ur fossilhistorien. Geologerna hade gjort fantastiska upptäckter världen över, men det fanns inga fynd av större fossil av djur som var äldre än det kambriska lagret. Fenomenet kallas för den kambriska explosionen eftersom de alla dök upp som ur tomma intet i samma geologiska lagerföljd. Det här stämde inte alls med Darwins tankar om att evolutionen var en långsam process som skedde över enorma tidsrymder. "Natura non facit saltus" brukade man säga, naturen gör inga plötsliga språng, men det tar tid för livet att återhämta sig. Darwin hade å andra sidan aldrig hört talas om snöbollsjorden. Det är inte så konstigt att det är ovanligt med äldre fossil, men de finns och noggranna undersökningar visar att de är spridda över hela jordklotet.

Det skrivs mycket om genetiskt modifierade organismer samtidigt som det är tyst när ekosystem modifieras i Sverige. Plantera gärna växter som går att äta men, snälla, sprid inte vilda växter från andra delar av världen. Det är ett hot mot den biologiska mångfalden, inget annat än biologisk rysk roulett.

Det är synd att läroböcker i biologi presenterar kunskap som att vi vet det mesta, säger Bruce Albert som är moderator för det här lunchföredraget, eftersom det är nära på tvärt om. Ny kunskap öppnar dörrar till rum som vi inte visste fanns, frågor som vi inte visste att vi behövde ställa oss. Det borde Craig Mello kunna skriva under på.

Det är kul att sitta och lyssna på en paneldebatt när det hettar till. ”Termen epigenetik används för strunt”, säger den alltid lika kontroversielle James D. Watson, ” många som använder den vet inte vad de talar om. Redan för 50 år sedan visste vi att miljön påverkar gener, men att börja prata om Lamarckism är att gå för långt”, menar Watson och fortsätter med att säga att ”visst, det finns några få riktigt konstiga exempel, men genetik kan vara en riktig sörja”.

Vi är en afrikansk art. Det finns mest genetisk variation hos dagens människor i Afrika och delar av den variationen finns bara där. Grupper av människor började ta sig ut från Afrika för ungefär 100 000 år sedan. Men fundera ett tag på det här: när människan spred sig över världen fanns det fler arter av människor på jorden. Frågan vi alla ställer oss är: parade sig arterna med varandra? Den frågan går idag att svara på, men vad tror du?

Hur ska man berätta om ärftlighet? Eric Lander pratade om den fantastiska utveckling som genetiken gått igenom de senaste femtio åren efter upptäckten av dnaspiralens struktur. Det fick mig att börja tänka på hur dagens kunskap om ärftlighet gör att vi kan vända på perspektiven. Så vad vet vi idag?

”Det sitter i generna” brukar man säga, men är det generna som styr? Det beror på vad man menar med ”gener” och vad man menar med ”styr”. 1984 gjordes en upptäckt som öppnade dörren till en ny och mer komplex bild av hur organismer gör sig själva, en upptäckt som fördröjts av ett självmord 58 år tidigare.