Lägg till ny kommentar

Brian Switek är en starkt lysande stjärna bland de nya vetenskapsjournalister som odlats fram på olika vetenskapsbloggar. Han är paleontolog till yrket och ger snart ut sin andra bok. Hans första bok heter "Written in stone" och här kan du läsa min recension av den boken.

Life will find a way. Livet hittar en utväg. En klassisk replik ur filmen Jurassic Park, där dinosaurier väcks till liv. De datoranimerade och skrikande bestarna har fascinerat en hel värld.

Än idag finns det dinosaurier ibland oss. Liksom fåglarna utgör verklighetens överlevande dinosaurier, så har inte alla intellektuella dinosaurier i människors hjärnor dött ut. Det händer fortfarande att etablerade medier skriver som om de inte alls förstått hur evolutionsprocessen går till. De låter sina intellektuella dinosaurier tala. Den unge amerikanske vetenskapsbloggaren och paleontologen Brian Switek har skrivit en gedigen, lättläst, rolig och vetenskapligt väldokumenterad bok – Written in stone – om hur forskare har brottats med både fossil och intellektuella dinosaurier under hundratals år. Boken är ett veritabelt skyddsnät mot intellektuella dinosaurier.

Efter Jurassic Park är ingenting sig likt. Själv kommer jag alltid att bära med mig repliken om att livet finner en lösning. Men flera gånger under jordens historia har det faktiskt varit nära att allt liv dött ut. Att i Switeks bok få läsa om hur andra människor grävt fram och utforskat livets vägar är lika spännande som att läsa en deckare. Men nu handlar det om verkligheten, och det betyder mycket för mig och säkert för mängder av andra läsare.


Forskning blir PR

Ibland kan det bli uppåt väggarna fel. Vår hunger efter kunskap om livets väg gör oss mottagliga för sensationer. För knappt två år sedan kunde vi läsa i tidningarna om att forskare hittat ett 47 miljoner år gammalt fossil som var hälften människa, hälften lemur. Det sades vara människans äldsta släkting, en övergångsform. Detta stod i strid med all dittills etablerad kunskap som menade att människans äldsta släkting skildes från schimpansen för bara 6 miljoner år sedan. Finns det inga skyddsnät mot tokigheterna? Hade inte journalisterna något att sätta emot?

Nej. Dagstidningar i västvärlden har i bästa fall kraftigt minskat på, men alltför ofta helt gjort sig av med sina vetenskapsredaktioner. Detta tillsammans med att forskare med stort genomslag i medierna har större chanser att kamma hem de riktigt stora anslagen är en farlig kombination. När pressmeddelanden basunerar ut häpnadsväckande fynd återberättas de ibland utan reflektion eller kritik av världspressen. Det märkliga är att ju mer kontroversiellt ett fynd inom evolutionsbiologin verkar vara, desto mer övergår mediernas rapportering i evolutionär mytbildning och underdånig idolisering av forskarna. Det är de intellektuella dinosaurierna som talar. Visst, inom populärvetenskap måste budskapet förenklas, men förenklingen borde inte behöva går så långt att den förmedlar direkt felaktiga bilder av evolutionsprocessen. När så väl skett är det svårt att nå ut med ett korrigerande budskap. Vem vill hissa varningsflaggor när forskningsfynd lanseras som om det vore ett nytt album av Lady Gaga? Vem vill vara tråkig och argumentera emot?

Som tur är så finns det ändå motkrafter. Brian Switek är en av dem som inte kan låta felaktigheter i etablerade medier stå oemotsagda. Bara dagar efter det att nyheten om det 47 miljoner år gamla fossilet Ida hade seglat över världen dök ett klartänkt och skarpt inlägg upp på hans blogg Laelaps. Under årens lopp har han skrivit en rad intelligenta, lättlästa och roliga inlägg på Laelaps utan att ge avkall på vetenskaplig underbyggnad. Han kan konsten att förenkla tillräckligt mycket för att göra ett budskap begripligt, samtidigt som han inte går över gränsen till det som blir förvirrande eller rentav fördummande. Tillsammans med Carl Zimmer och Ed Yong har han visat att vetenskapsbloggar är något att räkna med. De har uppmärksammat de vetenskapliga svagheterna i flera fall där kontroversiella påståenden förts fram i etablerade medier. De har visat att det ligger mycket i talesättet att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. Genom att hålla sig till de verktyg som naturvetenskapen har till buds visar de att forskningens kärnbudskap kan vara tillräckligt spännande i sig. Det krävs ingen extra rundmålning.

Men är verkligen så viktigt att någon bryr sig om kontroverserna? Borde vi inte vara glada över att etablerade medier över huvud taget rapporterar om vetenskapliga fynd, gör det då så mycket om det blir enstaka sakfel? Jo, jag tror att det gör det. De här berättelserna i våra massmedier påverkar oss mycket, eftersom det handlar om dina, mina, allas släktingar. Vår evolutionshistoria rör inte bara de vetenskapliga fakta som utgör dess ryggrad, utan det är också en berättelse som berör oss på ett djupare plan. Det handlar om den väg som livet kommit att ta. Varför finns vi här? Hur blev det på det här viset? Åt vilket håll är vi på väg? Vi människor söker det ”slutgiltiga svaret på livet, universum och allting”, för att använda Douglas Adams klassiska formulering. Trots att de riktigt stora frågorna kanske aldrig får något slutligt svar finns det något inom oss som gör att vi aldrig någonsin kan låta bli att brottas med dem.

Life will find a way. Brian Switek har skrivit en bok om denna intellektuella brottningskamp, om hur fynd av fossil och samtidens tankar har påverkat forskare under de senaste hundrafemtio åren. Nej, boken handlar inte om det senaste inom DNA-tekniken. En stor del av de metoder som finns på den moderna evolutionsbiologins palett är utelämnade. Istället lyfter boken fram fossilfyndens betydelse för vår förståelse av evolutionshistorien. Det är verkligen inte småpotatis och det räcker långt. I boken blir det tydligt hur oerhört mycket vi har fossil att tacka för vår förståelse av livets utveckling på jorden. Med det visste jag redan. Det är andra aspekter som driver mitt läsande framåt i boken.

 

Framsteg under motstånd

Switek beskriver den vetenskapliga processen, med alla dess ledtrådar och förklaringsmodeller, genom att berätta hur personer som gjort viktiga fynd har resonerat. I varje kapitel bollas omtolkningar och nya ledtrådar – fossilfynd – som hela tiden förbättrar vår förenklade bild. Berättelsen blir inte helt olik upplägget i en typisk tv-deckare: efter några sidospår når vetenskapen en rimlig och ibland överraskande lösning i slutet av varje kapitel. Ganska snart märker läsaren att det finns ett genomgående mönster i hur vetenskapen hela tiden har gått framåt, om än lite stapplande ibland. Mellan oss och den bästa möjliga förståelsen har det alltid funnits intellektuella dinosaurier. Även om personerna som en gång myntade dinosaurierna är döda, lever deras tankefel kvar i högsta välmåga bland de diskutabla berättelser som då och då dyker upp i dagstidningar och på tv. Det är samma dinosaurier som vetenskapen och filosofin har brottats med ända sedan upplysningstiden.

Naturligtvis har religionen, och då framför allt kristendomen, ställt sig i vägen för en neutral uttolkning av fossilfynd. Religionen har också varit en stark inre drivkraft hos forskare framför allt i Storbritannien. Med en sådan, dogmatisk motivation nås knappast ny kunskap om världen, men det har lett till en ganska imponerande stenhög av fossil. Boken lyfter fram hur en av Englands mest framstående forskare genom alla tider, 1800-talsbiologen Richard Owen, hela sitt liv misstolkade verkligheten på grund av sin religiösa nit och sin socialkonservativa syn på livet.

Men det är inte bara religion som stått i vägen för ny kunskap. Brian Switek tar flera gånger upp hur den gamla aristoteliska tanken om livets stora kedja, the great chain of being eller scala naturalis, har fördunklat synen även hos 1800-talets mest framstående evolutionsbiologer. Livets kedja går ut på att det finns en inneboende hierarki i naturen från de livlösa stenarna via de levande växterna upp mot de rörliga djuren vidare till de tänkande människorna. Enligt tankesättet fortsätter kedjan mot det som Aristoteles menade var alltings första orsak, primus motor, ”den förste röraren”. Det är märkligt hur ofta livets stora kedja ekar mellan raderna när evolutionshistoria förenklas. Ofta rör det sig om uttryck som ”primitiva” eller ”avancerade”, där hajar ofta anses primitiva medan människor naturligtvis är avancerade. Idag vet vi att människor inte har varit hajar. Evolutionen är inte linjär. Livets stora kedja handlar minst lika mycket om den konstiga idén om felande länkar eller övergångsformer. Vad är det inom evolutionsteorin som säger att det ska vara så? Boken gör ett fantastiskt bra jobb med att brotta ner den här intellektuella dinosaurien, att smula sönder livets raka kedja och lyfta fram att evolutionshistorien är en extremt snårig historia, att livets träd har mer än hundra gånger så många döda grenar som levande. Vi som lever idag är alla lika ”primitiva”, oavsett om det handlar om hajar, dvärgbandmaskar, människor eller lemurer. Man skulle kunna säga att vi alla har kommit lika långt i evolutionen, nämligen hit till nuet. Den mer korrekta modellen med det buskiga evolutionsträdet fullt av döda kvistar – utdöda arter – visar också hur absurt det blir att tala om felande länkar. Fossil som den 47 miljoner år gamla Ida är med all sannolikhet inte en direkt förmoder till oss i rakt uppstigande led. Vi har definitivt haft en gemensam släkting med Ida någon gång, men att söka efter just den är inte meningsfullt. De intellektuella dinosaurier som refererar till felande länkar visar att de har blandat ihop evolutionshistorien med tanken om livets stora kedja. Själv har jag fått bita i gräset när det gäller hästens evolution.

 

Lätt att bli förblindad

När jag läser Written in stone inser jag varför jag hittills har köpt den felaktiga berättelsen om hästens evolution – den är så enkel. Enkelheten måste ha varit lockande också för Thomas Henry Huxley, forskaren och evolutionsbiologen som kallade sig Darwins bulldog. Under senare delen av 1800-talet var han på närmast desperat jakt efter de övergångsformer som skulle utgöra bevis för den då ganska nya evolutionsteorin. Han fann det han letade efter i fossilfynd av utdöda hästar. Det verkade som om hästen härstammar från ett sedan länge utdött djur med fem tår. Successivt förlorade hästens förfäder tår, och till slut så har vi dagens hästar med bara en hov. Först hittade Huxley lite fossil från Europa som passade in på det han sökte. Ändå blev han inte övertygad om att han hittat hela hästens evolutionshistoria förrän han blev presenterad för den amerikanske paleontologen O.C. Marsh och dennes fullständiga kedja av fossila hästfötter från Nordamerika. Hästens evolutionshistoria var klarlagd, menade Huxley, och evolutionsteorin hade fått sitt välbehövliga empiriska bevis. Det var en berättelse med en rak evolutionshistoria som redan för 55 miljoner år sedan tycktes peka mot dagens hästar. I över hundra år har den versionen av hästens utveckling spridits i populärvetenskapliga sammanhang som en väletablerad vetenskaplig sanning. Den är enkel – men felaktig.

Life will find a way. På senare tid har hästens evolutionshistoria alltså reviderats. Fynd av nya fossil har visat att hästarnas evolution på jorden har haft samma busklika förgreningar och utdöda grenar utan nu levande släktingar som de flesta andra arters historia, inklusive människans. Jag måste själv lära mig att göra upp med mina intellektuella dinosaurier och inte kritiklöst hoppa på de enkla lösningarna. Att Thomas Henry Huxley en gång sveptes med går att förstå, men vi som lever idag har faktiskt möjlighet att ta till oss mycket mer och mycket säkrare kunskap om livets vägar. Om du är intresserad av din egen evolutionshistoria, är det ett bra första steg att läsa Written in Stone av Brian Switek.