Ska vi lämna mer än ett tunt streck efter oss?

För tolv år sedan fick två forskare nog av människans uppror mot naturen. Paul J. Crutzen, som fått nobelpris i kemi för sitt arbete med hur ozon bildas och bryts ner i atmosfären, och systemekologen Eugene F. Stoermer ville betona människans påverkan på jorden. De gav vår tid ett nytt namn, Antropocen, ”människans tidsålder”, men kommer vi människor kunna dominera jorden en hel tidsålder?

Nedanstående text är tidigare publicerad i Effekt magasin.

Vår tid skiljer sig från det som geologerna kallar Holocen, ”helt nyligen”, tidsperioden från den senaste istiden till vår tid. Holocen utmärks av ett stabilt globalt klimat, men nu har människans dominans över biologiska, kemiska och geologiska processer förändrat det på kort tid. Crutzen och Stoermers motiv är hedervärda, men den största klimatkatastrofen i livets historia gav inte upphov till någon tidsålder. Den markerade övergången mellan två geologiska tidsåldrar med ett tunt streck.

Antropocen handlar om människan. På 150 år har vi blivit sju gånger så många. Våra uppfinningar har gjort det möjligt att snabbt utnyttja jordens resurser. Vi har lärt oss förbränna kemiskt bunden energi från solljus som lagrats i berggrunden under hundratals miljoner år – fossila bränslen.Vi har blivit så skickliga på att ta kväve från atmosfären att vi nu på konstgjord väg plockar ut mer än vad den naturliga kvävecykeln gör. När vi sedan sprider ut det på våra åkrar förs kvävet in i det biologiska kretsloppet med övergödning och syrefria havs- och sjöbottnar som följd. Nej, det är inte alla människors fel, men vi delar alla de problem som uppstått.Men det är inte allt.

Antropocen handlar också om att energin från fossila bränslen gjort det möjligt att omvandla även den vildaste natur efter våra önskemål. Nu dör arter ut i en takt som ligger tio gånger högre än vad som brukar räknas som normalt – för att deras föda och levnadsmiljöer försvunnit, främmande arter konkurrerat ut dem, sjukdomar spridits, genom att de helt enkelt dödats eller för att klimatet förändrats. Flera djurgrupper som groddjur närmar sig det som brukar kallas ett massutdöende, när tre fjärdedelar av alla arter försvunnit. Men vid de tidigare fem stora massutdöendena i livets historia har klimatkatastrofen kommit först och massutdöendet sedan, som en följd av klimatförändringen. Nu har vi människor satt igång ett sjätte massutdöende redan innan klimatkatastrofen startat på allvar. Det är något nytt i livets historia.

Ett allvarligt hot mot många av jordens ekosystem är att nya arter har förts in av människan. Det finns ett rovdjur som är vanligt i Sverige men som inte fanns här för hundra år sedan. Den nordamerikanska minken togs hit för sin päls men några minkar smet ur sina burar och nu är de två miljoner. Precis som med minken har människor flyttat en massa arter runt jorden på ett sätt som saknar motstycke i livets historia. De som tidigare flyttades med kontinentalplattor, lika fort som naglar växer, flyger i dag jetplan.

Artutdöendet är ett problem som kommit i skymundan av klimatets förändring. Ändå är det just förlusten av biologisk mångfald som står ut som den största katastrofen när forskare som Johan Rockström uppskattat planetens begränsningar. För om en djurgrupp som hajarna skulle utrotas påverkas de mikroskopiska växter i havet som ger oss 80 procent av syret i luften. Hajarna äter stora fiskar, som äter mindre fiskar, som äter smådjur, som äter just de mikroskopiska växterna. Fler arter gör det lättare för växter på hav och land att ta upp stora mängder koldioxid från atmosfären.

Samma skyddsnät hotas när arter flyttas till platser där de inte funnits tidigare. Minken har gått hårt åt sjöfågel i Sverige, även om ingen art har dött ut ännu. På Nya Zeeland är det värre. Där har katter och råttor utrotat många fåglar som inte finns någon annanstans och gjort framtiden osäker för många fler.

Förslaget att byta namn på vår tidsålder till Antropocen har gjort en del geologer upprörda. Kritiken handlar inte om att förminska människans påverkan på jorden, utan sätter snarare vår civilisation i ett bredare tidsperspektiv. För även om vår påverkan skulle leda till en katastrof så är det inte säkert att det blir så mycket synliga spår kvar av vår framfart om några miljoner år. Istider och erosion skulle med tiden pulvrisera alla våra vägar, byggnader och odlingar, och en klimatkatastrof skulle göra framtiden för mänskligheten minst sagt osäker.

Det som hänt i jordens historia borde göra oss ödmjuka. Crutzen och Stoermer avslutar sitt inlägg om Antropocen med en positiv utblick – de menar att mänskligheten kan finnas kvar under många miljoner år om vi lyckas ta hand om de problem som vi själva förorsakat.

Tyvärr finns det flera mer pessimistiska paralleller i den geologiska historien. Jorden har drabbats av klimatkatastrofer förr. Vår kunskap om jordens historia kommer från sten. Rester av utdöda djur och växter kan hittas som fossil i berggrunden. Den plötsliga avsaknaden av fossil visar också att livet har varit nära att dö ut flera gånger.

Den värsta katastrofen av dem alla inträffade för 252 miljoner år sedan. Det var en katastrof i ordets rätta bemärkelse. Massiva skogsbränder rasade över ett sargat landskap. Växthusgaser från jordens inre orsakade en skenande global uppvärmning. På land kollapsade hela ekosystem och lämnade ökenlika landskap efter sig. Näringen spolades ut i havet där övergödningen ledde till att delar av haven blev syrefria. Ofantliga mängder svampar frodades under en kort tid på alla döda växt och djurdelar. De små grupper av liv som fanns kvar kämpade för sin överlevnad. Hotet mot livet kom från jordens inre.

Forskare har visat att massutdöendet sammanföll med massiva vulkanutbrott som under tiotusentals år frigjorde växthusgaser. Vulkanfälten var lika stora som västra Europa. Återkopplingsmekanismer som vi ännu inte känner till skapade den skenande globala uppvärmning som gjorde livet närapå omöjligt för dåtidens organismer. Så många som 70 procent av alla landlevande arter och hela 95 procent av havets organismer försvann permanent från jordens yta. De flesta dog ut under en så kort period som 20 000 år.

Livet kämpade länge i motvind. Inte bara arter hade försvunnit, hela ekosystem hade dött ut. De arter som fanns kvar utsattes för enorma påfrestningar. Livet fick vänta på att nya arter skulle utvecklas genom evolution så att ekosystemen kunde börja fungera igen. Att göra en evolutionär återstart på livet tar tid. Inte förrän efter fem miljoner år hade den levande planeten jorden återhämtat sig.

Fem miljoner år är en lång tid. Vi människor är som art 200 000 år gamla och innan dess levde våra släktingar i Afrika under hundratusentals år. Om vi går tillbaka fem miljoner år i vår evolutionshistoria så har vi nästan kommit tillbaka till den tid då vi delade en gemensam urmoder med schimpanser.

Om mänskligheten skapar ett massutdöende, om så bara i närheten av det som skedde för 252 miljoner år sedan, så drabbar det inte bara oss. Redan i dag är schimpanser, bonobos, gorillor och orangutanger hotade arter. Livet självt har klarat av flera massutdöenden och globala klimatkatastrofer, men för människan och hennes närmaste släktingar är chanserna för överlevnad låga. Vi är sårbara eftersom vi behöver många andra arter för att klara oss.

Med Antropocen ville Crutzer och Stoermer få oss, mänskligheten, att bli medvetna om hur fundamentalt vi påverkar jordens livsuppehållande system. De såg en möjlighet för oss människor att vara en betydande geologisk kraft på jorden under miljoner år så länge vi gör något åt de problem som vi står inför. Då måste vi förstå att det var nära att livet dog ut i tidigare klimatkatastrofer. Då måste vi lära oss att biologisk mångfald fungerar som ett skyddsnät när klimatet förändras, för annars riskerar Antropocen att bli en historisk parentes, ett tunt svart streck i den geologiska lagerföljden.