Sagan om inaveln och vargen

Vilda vargar är något som forskare vet ganska mycket om idag. Det här är en saga ur verkligheten om världens mest väldokumenterade vargpopulation, den på Isle Royale i Lake Superior i Nordamerika. Likheterna med den skandinaviska vargpopulationen är många. Korten ligger på bordet. Sagan är inte slut än.

Det var en gång en minst tre vargar som 1949 eller 1950 gick över isen. De var långt ute på Lake Superior i Nordamerika och rörde sig mot den lilla ön Isle Royale. Där slog de sig ner och lade grunden till världens minsta och samtidigt bäst studerade vargpopulation. 1958 började forskare följa dem, med tiden blev deras metoder allt mer raffinerade. Utan vargarnas vetskap kom de att bli inblandade i ett vetenskapligt lappkast. Det började med att de var ett exempel på hur tåliga vargar var mot inavel, men nyare undersökningar visade att var tredje varg var sjuk. Nu riskerar vargarna på Isle Royale att dö ut eftersom det bara finns två vuxna honor kvar på ön. Ska den svenska vargpopulationen gå samma inavlade öde till mötes?

Verklighet av kött och blod
På Isle Royale blir biologins abstrakta begrepp verklighet. Forskare har länge diskuterat betydelsen av inavel, populationsdynamik och samspelet mellan byten och rovdjur. Begreppen fylls med kött och blod genom de vargar och älgar som forskarna studerat. Att vargarna parat sig med sina egna syskon under flera generationer får en verklighetsförankring. Flera gamla sanningar har fått förkastas och en forskare vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har varit viktig för de nya insikterna. Hon är expert på skelettdeformationer.

Ur ett svenskt perspektiv är kanske den viktigaste gamla sanningen den om att vargarna skulle vara tåliga mot inavel. När regeringen under dåvarande miljöminister Andreas Carlgren tog sitt kontroversiella beslut om att i princip begränsa den svenska vargstammen till 210 individer hade kunskaperna från Isle Royale tydligen inte nått regeringens utredare. Man utgick från att vargen inte var så känslig för inavel. Det var fel.

Deformerade skelett
Undersökningar av vargarnas skelett skulle visa något annat. Forskaren Jannikke Räikkönen vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har visat att vargarna vid Isle Royale har stor andel kotdefekter. En genomsnittlig vargpopulation har en av hundra vargar något fel på skelettet. Hos vargarna på Isle Royale har en av tre vargar kotdeformationer, hos de skandinaviska vargarna är proportionen en av tio vargar. Men vad har det för betydelse?

Räddaren i nöden
Nyligen gjorde forskarna vid Isle Royale en ny upptäckt som återigen kastade omkull en av deras tidigare sanningar. Länge trodde de att vargarna vid Isle Royale var avskurna från andra vargar på grund av öns isolerade läge. De blev därför väldigt förvånad när det visade sig att en hane från Kanada invandrat 1997. Så här i efterhand kan det verka självklart, han var klart större än de andra vargarna på Isle Royale. Den invandrade vargen minskade inaveln på ön drastiskt. Efter fem år härstammade 90 procent av vargarnas gener från den första kullen valpar som invandraren fick med en hona. Trots det verkar det nya blodet inte räcka för att rädda vargarna på Isle Royale. Graden av inavel stiger på nytt, men det som händer nu har framför allt andra orsaker.

De senaste åren har det gått dåligt för vargarna på ön. Sedan 2009 har vargarna minskat från runt 4 flockar och sammanlagt 30 individer till nu bara en flock med 15 vuxna vargar. På sin höjd finns det två vuxna honor. Det är första gången på fyra decennier som det bara finns en flock på ön. Orsaken är att det finns lite älg.

Fästingsommar
När det gäller älgarna så verkar klimatförändringen ha ett finger med i spelet. Älgarna trivs inte under varma somrar. När det är varmt så äter de mindre och lägger därför på sig mindre inför vintern. Det finns också en fästing som går på älgen och bidrar till en ökad dödlighet under vintern. Till skillnad från älgen så trivs fästingarna under varma somrar.

Snipp snapp slut?
Sagan om inaveln och vargen har lärt oss mycket. Vargarna på Isle Royale har inte bara visat att de är känsliga för inavel, de har också visat att det låga antalet vargar i sig är ett hot mot deras fortlevnad trots att en invandrad varg förde in ny genetisk variation. Frågan är vilka lärdomar som dras från den här sagan när det handlar om den skandinaviska vargstammen. Forskningen är tydligt – små populationer löper en mycket större risk att dö ut än stora populationer. Snipp snapp, men än är det inte sagan slut för vare sig den skandinaviska vargstammen eller vargarna på Isle Royale. Oavsett om vi vill det eller inte så har människan ett finger med i spelet.

Bilderna kommer från webbsidan The Wolf & Moose of Isle Royale.