Recension: Skymningssång i Kalahari av Lasse Berg

Förbered dig för ett intellektuellt battle. Jag ska med hjälp av det skrivna ordet visa varför jag är bättre på det här än Lasse Berg, trots mina uppenbara tillkortakommanden. Jag har inte åkt jorden runt. Jag har en bakgrund som anarkist, inte i sjuttiotalets solidariska vänster och framför allt; jag har inte bott månadsvis hos Sanfolket i Botswana. Däremot tror jag mig ha överlevt fler Roskildefestivaler än Lasse Berg, men det vet jag i ärlighetens namn inte.

För det första – jag gillar verkligen Lasse Berg. Hans språk är lysande och jag tror att han har flera viktiga poänger. Men, för det finns ett stort och viktigt men, ur en mer filosofisk synvinkel är det lätt att se hur fel han har. Vår förståelse av verkligheten handlar inte bara om att lassa fram en massa fakta, den påverkas också av vilken teori som vi använder för att placera all fakta i ett sammanhang. Lasse Berg driver falska teser som ges legitimitet med riktiga fakta grundade i vetenskapliga publikationer, refererade från världens ledande forskare på ämnet. Det är verkligen synd. Jag gillade den första boken om människans ursprung, Gryning över Kalahari, men också den drevs av samma falska tes. Låt slaget om Kalahari börja. Är du redo, Lasse? Ready or not…

Gryning över Kahalari är en fantastisk bok. När jag läste boken riktigt kände jag hur Lasse Berg brann för det här. Engagemang för berättelsen är en grundförutsättning när kunskap ska förmedlas. För en del biologer kan det vara provocerande när en journalist tar sig ann ämnet, men jag tycker att det är befriande. Tack vare sin journalistiska prosa lyckas Lasse Berg vara både personlig och saklig på samma gång, han lyckas redovisa fakta på löpande band utan att det blir tråkigt för läsare, komplexa samband läggs fram på ett enkelt och självklart sätt. Jag har själv blivit inspirerad av hans sätt att skriva. Shit, jag gillar verkligen hans språk. Det är synd att det han säger i grunden är fel. Det är också synd att Skymningssång inte alls är en lika välskriven bok som Gryning över Kalahari.

Människans natur. Där har du den. Människans natur, det är Lasse Bergs falska tes i ett nötskal. I hans resonerande faktauppräkning fungerar människans natur som en extra utbyggnad av evolutionsteorin. Problemet är att begreppet "natur" inte har någon betydelse inom biologin när det används i Lasse Bergs bemärkelse, som i ”inre natur”. Det enda som finns är arv och miljö som en integrerad enhet. Det har funnits tider när begreppet "natur" hade mening, när det gick under en annan beteckning. Innan genetikens grunder och mekanismer var kartlagda var det vanligt att ärftlighet blandades ihop med en betydligt äldre idé, den om essens. I över två tusen år har idén om inneboende essens levt och frodas bland intellektuella. Med en tradition från den första biologen, den grekiska filosofen Aristoteles, är det kanske inte konstigt att idén är svår att befria sig ifrån. Lik förbannat är den fel. Det är dags att skaka både Platon och Aristoteles ur våra konservativa hjärnor. Det finns ingen mystisk essens eller natur som driver våra liv, det finns bara arv och miljö -- biologiska organismer utvecklas efter ett genetiskt program som ständigt påverkas av den yttre miljön. Det gäller mig lika mycket som tomaterna som spirar i mitt växthus.

Den andra falska tesen Lasse Berg driver är att det var tiden som jägare och samlare i Afrika som är människans evolutionära vagga. En evolutionsbiolog jag känner kommenterade det som att ”Lasse Berg gillar det som varit. Ju äldre desto bättre”. Det ligger mycket i det, men jag tror att Lasse Berg valt ut en enligt honom gyllene epok i människans historia – Homo sapiens liv i Afrika innan resten av världen koloniserades, för runt 70 000 till 200 000 år sedan. Men precis som Herakelitos sa – panta rei, allt flyter – så går det inte att välja en epok godtyckligt.

Jag har valt ut några alternativa epoker i människans historia. Du är får gärna välja din egen favorit. Så, varför inte välja den yngre stenåldern i Skåne, med en massa renar att äta, folktomt men samtidigt ganska varmt? Eller varför inte det outforskade livet som Ardipithecus ramidus, en utdöd hominid som levde i Afrika för drygt fyra miljoner år sedan? Jag tycker personligen att en hypotetisk tillvaro som trädlevande och fruktletande apa, med långa starka armar, verkar schysst. Tänk bara på orangutanger; de lever ensamma långa tider och träffas sedan några dagar och har fantastisk sex tillsammans, de längsta samlagen bland människoaporna. Eller på tal om sex, varför inte välja de orgasmiska matriarkaten hos bonobos? De är människoapor med en sådan kåthet att det inte går att göra naturprogram för teve om dem. Bara för att Lasse Berg gillar att hänga med Sanfolket betyder det inte att det är rätt. Jag vill också hänga med San, men det gör inte det mer sant heller.

Det hjälper inte att Lasse Berg om och om igen påpekar att San inte är levande fossil – om nu Bergs verkligen menar det han säger, varför använder han då gång på gång San som just det? Jag vill veta sanningen och sanningen är att det inte finns någon evolutionär vagga för människan.

Vår livslinje sträcker sig tillbaka till gryning över jorden när livet en gång sparkade igång, för en runt fyra tusen miljoner år sedan. Sett i det perspektivet har vi just klivit upp ur havet. Vad är det som säger att det inte är abborre som står för människans natur?

Ju mer vi lär oss om människans genetiska förutsättningar desto tydligare blir det att vi är den evolutionära produkten av ett flöde, en ständigt pågående evolutionär process. Vi kan se att vi bär på samma avstängda gen för tillverkning av C-vitamin som bland annat rhesusapor, orangutanger och bonobos bär på. I en forntida fruktätande paradisisk (?) tillvaro förlorade våra gemensamma förmödrar förmågan att göra C-vitamin själva. Det var runt 25 miljoner år sedan. Samtidigt har många människor i Västeuropa möjligheten att bryta ner mjölksocker. Det är ett nytt påfund som inte har mer än 7000 år på nacken. Jag är en av dem. I min kropp finns både den sedan 25 miljoner år gamla avstängda genen för C-vitamintillverkning som en välfungerande gen som hjälper mig att bryta ner mjölksocker även i vuxen ålder. Det där med att dricka mjölk som vuxen är något som vi har som är unikt bland apor. Samtidigt är det inte alla som kan dricka mjölk som vuxna. De är laktosintoleranda, men i själva verket är det den ursprungliga modellen av människa. Under de senaste 7000 åren har förmågan att dricka mjölk ibland gett fördelar till människor som därigenom har fött mer barn.

I dagens västerländska överflöd spelar det knappast någon roll om man är laktosintolerant eller inte. På det sättet flödar den evolutionära processen över tiden. Det är ett böljande fram och tillbaka utan utgångspunkt och utan mål. Vi är som vi är för att vi blev sådana. Vi är inte gjorda för någon annan tid eller något annat klimat. Det har aldrig funnits så mycket människor på jorden som nu. Det är enkel matematik – människans tid är nu.

Ok Lasse, din tur.