Recension: Prometheus tänker inte efter före

Kan människolika varelser ha planterat allt liv på jorden? Det här är en nördrecension av filmen Prometheus. Jag gräver i filmens mytologi och funderar över vad som är riktigt bra science fiction ur ett nördperspektiv. Spoilervarning!

Jag gillar både första Alien-filmen och Hans Rudolf Giger som ritat monstret. Själv tycker jag att monstret påminner om trollsländans nymf som harpunerar sina offer med sin fångstarm, om muränors inre rörliga käkar och parasiter som bilhartzia som borrar sig in i våra kroppar. Alien är biologi, helt enkelt.

För mig är science fiction riktigt bra när den hämtar sin näring från filosofiska tankeexperiment. Ta filmen Matrix där människorna ger energin åt det datornätver som samtidigt skapar den verkighet som människorna upplever. Matrix kan ses som en re-make på Platons grottliknelse, där människor tittar på de skuggfigurer som rör sig på grottväggen utan att vara medvetna om de verkliga varelserna som skapar skuggan, men kanske är det med Descartes idé om det onskefulla geniet  som Matrix kommer närmast filosofin. I sina försök att hitta en utgångspunkt för den rationella tanken lekte Descartes med idén att ett onskefullt geni matar oss med de upplevelser som vi uppfattar som verkligheten.

Prometheus har en annan utgångspunkt. Filmen leker med idén att gudalika varelser har besökt jorden, precis som flera andra filmer tidigare, men tar det ett steg till. De gudalika ska helt enkelt ha planterat allt liv på jorden med sitt (?) dna. Där tycker jag att filmen tappar nerv genom att inte hålla klass som ett trovärdigt tankeexperiment.

– Take a sample, let’s have a look. Oh my god. It’s us. It’s everything.

Okey. Filmen vill plantera en berättelse om att de gudalika varelserna har planterat allt liv på jorden. I början av filmen finns en scen där en av varelserna – en ingenjör – sväljer en vätska och ramlar isär på ett ganska otäckt sätt som ska visa hur han blir infekterad av dna som senare omfomar sig och rekombinerar i vattnet. Det finns problem med den här scenen och med tanke på vilken energi som lagts ner på specialeffekterna tycker man att Ridley Scott och hans medarbetare kunde ha gjort bättre research. I den grekiska mytologin var Prometheus inte bara den titan som skapade människan ur lera, det var också en figur som stod för en strävan efter vetenskaplig kunskap. Namnet lär betyda “den som tänker före”.

För det första saknar ingenjören hjälm. Eftersom vi senare får veta att människor kan andas luften i varelsernas byggnad och skepp borde vi kunna sluta oss till att också de gudalika varelserna andas luft. Den luft vi andas består till 21 procent av syrgas, producerad av gröna växter, från mikroskopiska växtplankton i världshaven till de största furorna i skogen. Växter är precis som oss levande varelser, uppbyggda av celler med cellkärna och dna. Om ingenjören planterade liv på jorden, varifrån kom då luften?

Det andra problemet handlar om dna. När man hör Martin Hill i klippet ovan försöka förklara hur de har gjort scenen – ”dna, getting infected, breaking apart, recombining” – förstår man att de inte har en aning om hur dna fungerar i praktiken, än mindre hur det har påverkats av evolutionshistorien. För att förstå hur livet började på jorden måste man komma åt energi på något sätt. Dna kan inte bygga upp en levande varelse av sig själv, dna står för informationen men inte byggprocessen och för att bygga upp krävs energi. Våra kroppar får energi från maten vi äter, som i sin tur kommer från växternas fotosyntes och är kemisk energi skapad från solljus, koldioxid och vatten.

En varelse kan inte bära på den genetiska koden för allt liv. Själva den genetiska kod som dna bär på är intrimmad med de celler som bygger upp oss. Det är långt ifrån säkert att all genetisk kod i oss behövs för att bygga en människa, men att gå därifrån till att gömma andra arters kod är en helt annan sak. Det är omöjligt, för att inte tala om att några hundra miljoner år av evolution skulle radera den övervägande majoriteten av alla likheter som en gång kan ha funnits. Det är därför, för att tid, mutationer och urval har manglat den genetiska koden, det är så svårt att ta fram ett robust släktträd för allt liv på jorden.

– Their genetic material predates ours. We come from them, säger Elizabeth Shaw.
– Okey. I guess you can take your fathers cross off now, säger Charlie Holloway.
– Why would I wanna do that?
– Because they made us?
– And who made them?
– Well exactly. We’ll never know. But here is what we DO know. There is nothing special about the creation of life. Anybody could do it. All you need is a dash of dna and half a brain, avslutar Charlie Holloway.

Idén om att livet skulle komma från rymden är inte ny. 1871 skrev Hermann von Helmholtz: “Vem vet om inte de kometer och meteoriter som finns överallt i rymden kan sprida livets frö varhelst det finns en värld som är en lämplig plats för organiska varelser”. Senare byggde Svante Arrhenius vidare på samma idé och kallade den panspermi. Men det stora mysteriet kvarstår, för precis som de säger i filmen, om “de” gjorde oss, vilka gjorde “dem”? Frågan om hur livet började är inte direkt avhängig av att livet började på jorden. Vi vill ju veta hur det gick till, oavsett om det hände här eller på en annan planet, eller hur? En sak är i alla fall säker: en gud är ingen förklaring, för om gud skapade oss, vem skapade då gud? Att blanda in religion är bara att göra en svår fråga ännu krångligare, därför tycker jag att karaktären Charlie Holloway är långt mer trovärdig som tänkande forskare i filmen än den troende Elizabeth Shaw. Vad tycker du?

 

Uppdatering:I filmklippet nedan kan du lyssna på vad panelen i The Skeptics Guide to the Universe tyckte om filmen. Bland annat säger Steven Novella att "I can’t seem to find any way to make sense of the premise that some alien seeded his dna on this planet, and that somehow resulted in us." Jag kan inte annat än hålla med.