Recension av Elizabeth Kolbert's "The Sixth Extinction"

I framtiden kommer domen över oss som lever nu att bli hård. Läs min recension av Elizabeth Kolberts bok "The Sixth Extinction" för att förstå vad jag menar.

1844 dödades de sista garfåglarna, norra halvklotets pingviner som de kallats eftersom de inte kunde flyga, av tre isländska fiskare utanför skäret Eldey inte så långt från det isländska fastlandet. Skinnen såldes till samlare. Bara tvåhundra år tidigare hade ingen kunnat förutse deras utdöende. I själva verket var existensen av utdöenden något som fortfarande debatterades. Garfåglar levde i kolonoier med tiotusentals individer på isolerade öar i norra Atlanten. När en besättning på något valfångarfartyg behövde proteintillskott så var det bara att ankra vid en sådan ö och fösa in de flygoförmögna i något hörn där de dödades och sedan kokades i stora grytor. Eftersom öarna saknade träd använde man garfåglar som bränsle. De feta fåglarna brann tydligen bra. Stanken måste ha varit fruktansvärd.

Utdöenden är snabba händelser. Att döda den sista garfåglen med ett snabbt slag av en träklubba kan inte tagit många sekunder, men att döda alla andra individer av en art innan dess tar tid. Ur ett evolutionärt perspektiv är utdöenden oftast väldigt odramatiska händelser, något som bara drabbar ett fåtal arter under väldiga tidsrymder – men det finns fem slående undantag: massutdöenden. Det är som att miljoner och åter miljoner år av vardagslunk plötsligt avbryts av extrem panik. Under massutdöenden så kan hela organismgrupper försvinna eller bli nedgraderade till undanskymda delar av ekosystemen. Eftersom evolutionen inte kan vara förutseende så kan inte heller organismer anpassa sig till dem, det finns ingen möjlighet att anpassa sig till dem. Massutöenden slår rakt över organismgrupper på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än slumpartat.

Men som en ironisk twist av globala proportioner så verkar den relativt nyliga upptäckten av massutdöenden sammanfalla med det som verkar bli jordens sjätte massutöende. Den här gången är det ingen massiv meteorit, inga gigantiska vulkanutbrott eller kontinentalplattornas konfiguration som utlöser katastrofen. Den här gången är det vårt fel.

I sin bok The Sixth Extinction (Henry Holt, 2014) rapporterar författaren Elizabeth Kolbert från utdöendets frontlinje. Hon skriver med en personlig ton från platser hon besökt som är speciellt drabbade och på plats intervjuar hon några av världens ledande forskare på ämnet.

Det är inte första gången som Elizabeth Kolbert skriver om stora problem. 2006 kom hon ut med boken Field Notes from a Catastrophe där hon skrev om klimatförändringens orsaker och effekter från olika platser på jorden. Hennes långa erfarenhet som vetenskapsjournalist lyser igenom I hennes självsäkra prosa.

Det kan vara smärtsamt att möta verkligheten. Vi människor har lätt för att bygga upp mentala murar som stänger ute de katastrofer som hägrar vid horisonten, men lik förbannat så lever vi i en tid när mängder av arter försvinner från jordens yta. Kolbert rapporterar bland annat från El Valle, Peru, där byborna gick och frågade forskarna vid en fältstation varför grodorna hade tystnat.

Det var med groddjuren som förståelsen för det sjätte massutdöendet började. En banbrytande vetenskaplig artikel, ”Are We in the Midst of the Sixth Mass Extinction? A View from the World of Amphibians” av Wake och Vredenburg fick faktiskt en massa uppmärksamhet i forskarvärlden när den publicerades 2008 och det är lätt att förstå varför. Groddjuren är några av planetens överlevnadsexperter. Deras föregångara kravlade sig upp ur vattnet för 400 miljoner år sedan men redan för 250 miljoner år sedan fanns groddjur som liknar dem som finns på planeten idag –  före däggdjur överhuvud taget existerade. Om alla groddjur skulle dö ut skulle det vara, milt sagt, en händelse av historiska proportioner. Redan idag är en tredjedel av alla 6300 arter av groddjur hotade av utrotning. Sjukdomar, föroreningar, invasiva rovdjur och habitatförstörelse verkar vara de viktigaste anledningarna till deras plötsliga minskning.

Men är det alltid människans fel när en art dör ut? När det handlar om mammuten, mastodonten och andra så kallade mega-herbivorer från istiden så rasar fortfarande den akademiska debatten. Kolbert resonerar utifrån perspektivet att det var människans fel att de dog ut. Det var trots allt så att dessa jättar försvann ungefär samtidigt som den moderna människan vandrade in i deras respektive område. De två svenska forskarna Love Dahlén och Lars Werner ger andra orsaker till deras undergång men kan samtidigt inte helt räkna bort människan ur ekvationen.

Det finns inte en orsak eller mekanism som kan förklara orsaken till de fem tidigare massutdöendena, men förändringar i världshavens kemi verkar vara den bästa varningsklockan som vi har. Om det stämmer så är vi verkligen illa ute. Mängden växthusgaser i atmosfären är ur ett historiskt perspektiv faktiskt inte extraordinära. Det är hastigheten med vilka de ökar som har betydelse. Vi människor är på god väg att orsaka ett omvälvande skeende i jordens historia. Ökningen av växthusgaser leder till en försurning av världshaven – och vi närmar oss en försurning som saknar ett motstycke på 300 miljoner år.

Allt det här är svårt att greppa. I vilken annan text som helst hade det varit så lätt att lägga undan boken och i stället börja titta på Game of Thrones eller annan verklighetsflykt, men Kolbert höll mig kvar. Hon blandade upp de mer analytiska delarna med personliga reportage från olika delar av världen på ett sätt som höll mig fast som läsare, trots att det var trettiotvå grader utanför och den största skogsbranden i Sveriges historia rasade bara tio mil bort. Det är vad jag kallar bra populärvetenskap!