Pojken och fyllekajan som krympte fågelnäbbarna: Evolutionära hastighetsrekord del 2

Ibland kan det räcka med ett rejält väderfenomen för att ändra fåglars näbbar. En av världens bäst studerade fågelpopulation är passande nog Darwinfinkarna på Galapagosöarna. Ni vet – just det Galapagos där Charles Darwin fick ledtrådar till evolution genom naturligt urval. Det är också en av de få platser på jorden där evolution har studerats i realtid, allt tack vare pojken, ett hängivet par och deras armada av fältarbetare och en evolution som vinglar fram som en fyllekaja.

Det krävs uthållighet. Biologerna Peter och Rosemary Grant har tillsammans med en hel armé av studenter som fältarbetare kunnat visa att Darwinfinkarna genomgått en evolutionär förändring efter väderfenomenet El Niño (som betyder pojken).

En som verkligen skulle ha blivit förbluffad över deras resultat är Charles Darwin. Han trodde att evolution var en långsam förändring över ofattbara tidsrymder. Ironiskt nog blev det hans egna Galapagosöar som skulle visa att det kan gå betydligt snabbare och ännu mer ironiskt att det var just de finkar som fick hans namn som skulle visa det. Det som Darwin däremot fick helt rätt och som hans finkar också visade är att evolution sker om två kriterier är uppnådda, nämligen att variation i en egenskap påverkar överlevnad och/eller fortplantningsförmåga och att denna egenskap är ärftlig. Just det här hastighetsrekordet handlar om näbbar.

Det blev den lilla avlägsna och obebodda vulkanön Daphne Major i Galapagos som paret Grant valde ut till sitt naturliga laboratorium. Det var en märklig plats för att studera evolution som ingen forskare i sitt sinnes fulla bruk hade trott på från början, men regnet förändrade allt. Galapagosöarna är vanligtvis torra och rätt ödsliga platser där det sällan faller mer än lätta regn. Mellan hösten 1982 och sommaren 1983 så förde El Niño med sig enorma mängder nederbörd vilket förvandlade den tidigare så brända ön till ett grönt paradis.

Förändringen tog Peter och Rosemary Grant på sängen. Resultatet av den lummiga grönskan på Daphne Major var – ur ett fågelperspektiv – en fullkomlig explosion av frön. Från och med den här tiden började Rosemary och Peter Grant få ut sin belöning för det hårda slit som de hade lagt ner varje sommar sedan 1972. De hade koll på varenda fågel.

Tidigare, under de torra åren, var finkarna större och hade större näbbar. Det hade visserligen funnits små fåglar med tunnare näbbar men många av dem hade dukat under när en rejäl torka drabbade ön 1977 då till och med buskarna torkade ihop. Det blev nära på omöjligt för fåglarna att hitta frön och bara de riktigt stora fröna blev kvar som bara stora fåglar med rejäla näbbar lyckades öppna. Bara de bäst anpassade överlever när tillvaron ställs på sin spets.

Grönskan som kom efter regnen 1983 förändrade hela scenen. Små fåglar med små näbbar kunde snabbt äta sig mätta och få tillräckligt med energi för att få tid till att leta upp någon att få ungar med. Större fåglar med stora näbbar tar längre tid att mätta och de halkade liksom efter. Den genomsnittliga näbbstorleken minskade alltså och eftersom den här förändringen blev möjlig tack vare egenskapen näbbstorlek som både är ärftlig och kopplad till fågelns överlevnad och fortplantningsförmåga – man måste äta för att orka para sig – blev resultatet evolution. Men de stora näbbarnas tid skulle snart komma tillbaka, för evolutionen vinglar fram som en fyllekaja.

Det dröjde inte länge innan ordningen var återställd och El Niño drog sig undan. Torkan var tillbaka på Daphne Major och år efter år minskade de små smalnäbbade fåglarna i antal.

Inte många hade trott att den här långtidsstudien skulle kunna säga så mycket om både evolutionära hastigheter och dess förutsägbarhet. Rosemary och Peter Grant har fortsatt att studera finkarna på Daphne Major, de har följt dem fram till 2001 och drar slutsatsen att de aldrig hade kunnat förutsäga slutresultatet trettio år tidigare när de en gång började. Darwinfinkarna gör det lättare att förstå varför evolutionen på många sätt liknar en riktig fyllekaja – ingen vet åt vilket håll hen ska vingla härnäst, men när det väl sker kan det gå förvånansvärt snabbt.