Om blåklint, ogräs, vänner och fiender

Det är inte helt lätt att förhålla sig till ogräsen. De gör skördarna mindre och kan försämra kvalitén på spannmål, men de kan också locka till sig rovinsekter som lever på skadegörare, göra så att fler pollinerande insekter kan leva i området och ge mat och skydd åt en rad fågelarter – och visst är det vackert med en rågåker fylld med blåklint och vallmo?

Idag är det ovanligt att se blåklint och många andra åkerogräs. De moderna skördarna kan sortera ut rätt fröstorlekar så att inte ogräset följer med och dessutom köps nytt utsäde varje år, det sparas inte längre från de egna åkrarna. Att åkrarna sprutas med kemisk ogräsbekämpning gör det inte lättare för de ofta vackra men objudna ogräsen. Det kan bli ännu svårare att förhålla sig till åkerogräsen när man reflekterar över hur de kom hit.

Åkerogräsen har smugit hit och på sätt och vis liftat med människan, precis som en objuden gäst under min fågelmatning. Det var först när plantan var lite större som jag såg vilken växt de små parflikiga bladen tillhörde – malörtsambrosia. Alla vi med pollenallergi borde göra en gemensam ansträngning för att bli av med denna högst allergiframkallande växt en gång för alla. Men det är ju så roligt att mata fåglar och bland solrosfröna gömmer sig inte sällan malörtsambrosians små frön, precis på samma sätt som många åkerogräs har gömt sig i utsädet – också det utsäde som människor burit med sig när jordbrukskulturen spred sig norrut för drygt 4000 år sedan.

Av Sveriges totalt runt 48 000 kända arter av alla möjliga organismer är 20 procent med på rödlistan. Visserligen kan arter som etablerat sig i landet på senare tid också bli rödlistade, men då måste de ha etablerat sig på egen hand först. Många åkerogräs finns med där – råglosta, klätt och riddarsporre – men än är inte blåklinten med. Om arterna kommit hit med människans hjälp, som malörtsambrosian nedanför mitt fågelbord, måste den ha funnits här innan år 1800 och vara sällsynt eller kraftigt minskande för att kvala in på rödlistan. Så gammal var inte min malörtsambrosia (och nu är den som tur är död).

Samtidigt är det inte alla arter som är bra. På Island har man planterat in lupiner. Täta mattor av lupiner fyller det annars ganska modest färgade landskapet med färgsprakande blomställningar. Det kanske verkar oskyldigt, lupiner har förvildat sig också i Tranemos vägkanter, men de ursprungligen nordamerikanska lupinerna tränger undan de isländska växterna. De isländska bina har nog däremot inget emot all lupin-nektar.

Blåklinten har däremot en lång historia i landet. Många av de växter som vi förknippar med ängar och hagar har liksom åkerogräsen vandrat in med människans hjälp – utan oss skulle inte kattfot, rödkämpar eller jungfrulin ha några platser att växa på. Än så länge har inte blåklinten själv minskat så mycket att den kvalar in på rödlistan, men den lilla fjärilen blåklintplattmal som lever på blåklint är med på listan där det står att den är starkt hotad.

Vi står inför ett biologiskt dilemma. Många av de hotade arter som finns i Sverige har kommit hit med människans hjälp, men för länge sedan och dem vill vi gärna bevara. Vi vill ha dem kvar eftersom andra organismer – det kan vara allt från svampar till fjärilar, fåglar och nematoder – anpassat sig till deras existens. De har vävts samman i en evolutionär fläta genom att ha levt sida vid sida under flera tusen år. Samtidigt vill vi inte ha in nya arter som malörtsambrosia, jättebjörnloka eller parksallat som riskerar att tränga ut inhemska arter. Däri ligger det biologiska dilemmat, för det är svårt att förklara hur vi samtidig vill bevara arter som visserligen kommit hit med människans hjälp för länge sedan, medan nyinkomna arter i stället kan utgöra ett hot. Men vem har sagt att det ska vara lätt?