Missförstånd kring människans evolution: del tre

Det här är mitt försök att vända på missförstånd och vanföreställningar kring människans evolution. Evolutionsprocessen kan vara svår att förstå. Den är enkel, dum och har pågått under en ofantligt lång tid. Gå inte på de lättköpta men felaktiga förenklingarna. Se verkligheten i vitögat. Kommentera gärna här eller på twitter (@EmilNilsson).

Del tre: Näbbdjursfelslutet

Fanns det några stygn? När George Shaw beskrev ett nytt märkligt djur var det viktigt att försäkra sig om att det inte var en förfalskning. Året var 1799 och det hade hänt att folk försökt skoja med zoologerna. Men även om djuret visade sig vara äkta var det inte desto mindre märkligt – det var ett äggläggande djur med en jättelik anknäbb, med simhud mellan tårna och en svans som skulle göra en bäver stolt.

Näbbdjuret är ett av de få giftiga däggdjuren med en gifttagg på bakbenen. Näbbdjuret ger sina ungar mjölk, men mjölken kommer inte från spenar på honan utan sipprar ut mellan hårstråna i pälsen från mjölkkörtlar i huden. På tal om hanar och honor – näbbdjuret har också en komplicerad genetisk könsbestämning.

Det är just när man läser om sådant som näbbdjurets sex (!) könskromosomer som näbbdjursfelslutet brukar dyka upp. Felslutet handlar om evolutionshistoria. När man läser om näbbdjuret kan man få intrycket att djuret är ett mellanting mellan fågel och däggdjur.

Det stämmer inte. Näbbdjuret är lika mycket släkt med fåglar som vi människor är. Det handlar om perspektiv; ur vårt mänskliga perspektiv har näbbdjuret olika egenskaper som vi tycker verkar udda och därför tolkar som primitiva. Men hur skulle näbbdjuret se på det hela? Det kommer vi till snart.

När näbbdjurets hela genom sekvenserats 2008 uttalade sig en av forskarna på ett ganska slarvigt sätt om det hela.

“The platypus is a very ancient offshoot of the mammal tree. It was 166 million years ago that we last shared a common ancestor with platypuses and the platypus genome shows ancient links with birds and reptiles, thereby providing vital clues on our own genetic origins.”

Min översättning: ”Näbbdjuret är en uråldrig förgrening på däggdjurens släktträd. Vi människor delade en gemensam förmoder med näbbdjuren för 166 miljoner år sedan och näbbdjuren visar en uråldrig länk med fåglar och reptiler, och ger oss därför ledtrådar till vårt eget genetiska ursprung.”

Men ur ett näbbdjurs perspektiv skulle det se annorlunda ut:

”Människorna är en art på en uråldrig förgrening på däggdjurens slätträd. Vi näbbdjur delade en gemensam förmoder med människorna för 166 miljoner år sedan och människan visar på en uråldrig länk med fåglar och reptiler, och ger oss därför ledtrådar till vårt eget genetiska ursprung."

För ur näbbdjurets perspektiv har det flera specialiserade egenskaper – det är en av få däggdjursarter som har en gifttagg med ett unikt gift och de har ett känsligt organ i ”näbben” som kan känna av elektriska signaler från bytesdjur. Visserligen föder de inte levande ungar, men det är en egenskap som de uppenbarligen inte har behövt.

Varken näbbdjur eller människor har slutat utvecklas genom evolution. Näbbdjuren och deras evolutionära föregångare har överlevt och fått ungar under lika lång tid som vi människor och våra föregångare. För näbbdjuren har gifttagg och organ för elektriska signaler varit en del av framgångsreceptet, för oss människor och alla andra placentadäggdjur har det bland annat varit förmågan att kunna föda levande ungar. Vi människor har alltså kommit "lika långt" i evolutionen som näbbdjur.

När vi ritar upp släktträd över evolutionshistorien (t ex så här) så betyder det inte att ett djur är primitivt bara för att det sitter på en linje som tidigt grenade av sig från vår del av trädet. Det betyder bara att den linjen tog en annan väg, att vi inte är nära släkt. Det betyder inte att de är mer "primitiva".

Den här texten är väldigt inspirerad av ett blogginlägg på Genomicron med titeln The Platypus Fallacy – näbbdjursfelslutet.