Människoapornas slarviga kopiator och King-Wilsons paradox

Det har varit känt under flera decennier nu, men hoppet är det sista som överger oss. När sekvenseringen av människans och schimpansernas hela (nåja) dna-sekvens äntligen var färdigt blev det fastställt: våra gener var verkligen snudd på identiska. Ändå är det människor som har flugit till månen, inte schimpanser; människor har hittat ämnen som dödar bakterier i våra kroppar, inte schimpanser; och människor har skrivit fantastiska uppdiktade historier om världar som inte finns när det närmaste en schimpans har kommit är att rita rätt slarviga symboler på en tavla. Så vad kan det vara som är den genetiska grunden för skillnaden mellan oss och våra närmaste nu levande släktingar?

Schimpansen Jamie ritar.

 

Ok, det här är lite löjligt men jag vill visa på människans fantasi: scener ur filmen Avatar.

 

Redan 1975 menade Mary-Claire King och A.C. Wilson att det genetiska avståndet mellan människa och schimpans är för liten för att kunna förklara skillnaden mellan de två organismerna. De använde sig av dåtidens metoder, mätte hur fort proteiner vandrade genom en elektriskt laddad gel eller fick fram delar av dna-koden hos någon gen. Det har kommit att kallas King-Wilsons paradox och deras lösning på paradoxen var att föra fram genreglering som en möjlig förklaring. Sedan en tid tillbaka finns det ny kunskap om något som öppnar andra dörrar till förståelse: den slarviga kopieringen av stora delar av människoapornas genom.

Omkring tio procent av vårt, schimpansers, bonoos och gorillors dna har en sådan struktur att det lätt kan bli slarviga kopior under rekombinationen. Det har att göra med att det finns flera nästan identiska kopior av gener som kommer efter varandra. Fem procent av det mänskliga genomet har nyligen kopierats på det här sättet – men märk väl att den här slarviga kopieringen inte, till att börja med, förändrar innehållet och ordningen på den genetiska koden. Den flyttas bara till en annan plats.

Okey, så det här med att människoapor har en slarvig kopiator är alltså något som vi delar med schimpanser, bonobos och gorillor. Det är inte saken i sig som kan bidra till att hjälpa oss förstå vad som gör människor till människor. Istället är det så att det här slarviga kopierandet gör det svårt för oss att läsa av hela människans genom – om det finns flera kopior av samma gen så upptäcks det inte med standardmetoder. Det gäller också om bitar av gener har kastats runt inom och mellan kromosomer, trots att det potentiellt kan skapa gener med ny funktion.

Evan Eichler heter en forskare som verkligen gjort detta till sin kall. Under ett symposium på Uppsala universitet om människans evolution berättade han mycket engagerat om detta ämne och han tog upp flera exempel som han själv jobbat med. En gen som finns i olika antal hos människa, men inte hos denisovamänniskan eller neanderthalmänniska, heter BOLA2. TRE2 heter en gen som har bildats genom skarvig kopiering och den finns hos gorillor, schimpanser, bonobos och människor. Mest spännande menade Evan Eichler att SRGAP2 är, en gen specifik för alla tre människor i släktet Homo där dna:t är sekvenserat och som bildades för runt 3,5 miljoner år sedan. Hur många fler kan det finnas? Idag är det svårt att veta, många utav de dåligt kopierade bitarna av vårt dna kan fortfarande vara oupptäckta.

Kanske är King-Wilsons paradox inte så allvarlig som vi först trodde. Uppenbarligen finns det skillnader mellan oss och våra närmaste släktingar som vi missat tidigare. Det kanske är de metoder som vi använder oss av som är för klumpiga. Men det är klart, genreglering är också en viktig pusselbit för att förstå vad som ligger bakom den genetiska skillnaden mellan schimpanser och människor.