Kossorna tar död på oss

Det är morgon. Jag och barnen sitter tysta runt köksbordet och äter frukost. Min son leker med maten och spiller fil på den rena tröjan. Radion är på i bakgrunden och jag hör hur de pratar om att de svenska grisbönderna har det svårt. Den genomsnittlige konsumenten handlar med plånboken och vill ha billigt kött, gärna fläsk, och då är det oftast inte från Sverige, säger reportern. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur vår hunger efter billigt kött kan skapa ett enormt lidande. Men det var inte djuren jag tänkte på, det var oss själva och det är inte nu som lidandet kommer utan i en nära förestående framtid. Snart gäller det att passa sig för att dra på sig små sår.

Det var inte böngroddar eller brist på hygien som var den främsta orsaken till utbrottet av EHEC i Tyskland i somras. Den nya bakteriesort som orsakade sjukdomsutbrottet hade inte funnits om det inte vore för den industriella djurhållningen. Den enorma mängd djur som hålls under samma tak producerar inte bara kött, det är också en perfekt miljö för närmast industriell framställning av nya sorters bakterier och virus.

Det är inte bakterier rent generellt som det är fel på. Vi har fler bakterieceller än kroppsegna celler på våra kroppar. En del av de drygt tusen arter av bakterier som lever på din kropp verkar också kunna påverka ditt välbefinnande, så du gör bäst i att vårda dina bakterier. Men det gäller inte enbart de bakterier som bokstavligt talat lever på oss. Vi måste också börja tänka på de bakterier som lever i den miljö som vi människor skapat; från djurstall, avloppsdiken till fabriker i Indien som gör antibiotika. Det är de mänskligt skapade miljöerna som är problemet.

När bakterierna gör boskapen sjuka behandlas de med antibiotika. I många länder runt om i Europa är det veterinära själva som säljer antibiotika till lantbrukarna. Under en antibiotikakur dör i stort sett alla bakterier efter några dagar medan boskapen överlever. Nittonhundratalets mirakelmedicin fungerar lika bra på kor och grisar som människor. Problemet är bara att det ibland händer att några bakterier klarar sig. De är motståndskraftiga mot mirakelmedicinen. I en djurbesättning där antibiotika används ofta sprider sig de motståndskraftiga bakterierna fort. Det är enkel evolution – de bäst anpassade överlever.

Bakterien som orsakade det tyska utbrottet av EHEC är väl rustad för att klara ett liv där det finns antibiotika. En avläsning av deras arvsmassa har visat att de är motståndskraftiga mot antibiotika som pencillin, streptomycin, tetracyclin, nalidixinsyra, septra, tre olika cefalosporin och några kombinationsmediciner. I miljön där bakterien utvecklats måste många olika sorters antibiotika ha varit i omlopp. Bakterier kan inte bara sprida motståndskraften till varandra, virus som infekterar bakterierna kan plocka med sig motståndskraft och sprida den genom luften. Det stora problemet för oss människor är att antibiotika som bakterierna har utsatts för inte används för att bota människor, istället har den använts på boskap eller ännu värre, via utsläpp letat sig ut i den yttre miljön. Nu är risken att det blir bakterierna som skrattar sist.

Under nästan hundra år har vi inte behövt oroa oss för infektioner. Själv har jag haft en bakterieinfektion i en fot i samband med en olycka. Såret såg otäckt ut, rött och fullt med var. När läkarna hittade rätt antibiotika så läkte såret ihop på någon dag. Vad hade hänt mig om bakterierna hade varit motståndskraftiga mot all antibiotika? Skulle läkarna ha behövt amputera benet?

Det är svårt att greppa vilka bekymmer vi slipper tack vare antibiotika. Nu är vår stora ödesfråga – är det vi eller boskapen som ska få rätten till att använda antibiotika, vår tids mirakelmedicin? Ska vi verkligen riskera att dra på oss fruktansvärda infektioner i framtiden, bara för att kunna köpa billig fläskfilé i närmsta varuhus?

Är det vi eller boskapen som ska få rätten till att använda antibiotika, vår tids mirakelmedicin?

Artikeln är ursprungligen publicerad som ett inlägg på Synpunkten, Fria tidningar