Från råtta till min ryggmärg

Råttor som har återfått rörlighet efter ryggmärgsskada har gett mig hopp. Även om evolutionsbiologi egentligen är mitt fält så är jag personligen engagerad i ryggmärgsskador. För femton år sedan bröt jag ryggen.

Det känns länge sedan. Jag har vant mig vid de sviter som skadan gett. När ryggmärgen skadas, i mitt fall i nedre delen av ryggen, sker ingen återväxt av nervceller. Mina vadmuskler tynade sakta bort på några månader efter olyckan. När det slutade komma nervsignaler till musklerna så försvann de. Därför kan jag inte springa, något som mina barn tycker är ganska lustigt. I ärlighetens namn skulle jag hemskt gärna vilja springa igen, men det är en önskan jag förträngt – tills jag läste om råttorna.

Ryggmärgsskador orsakar förlamning eftersom nervfibrer som kopplar hjärnan med muskler över hela kroppen har krossats eller gått av. Fibrerna för signalen från en del av kroppen till en annan och tyvärr växer de inte tillbaka när de har blivit skadade hos vuxna människor. Det tycker jag är synd och därför kan jag inte springa, även om jag läkt ihop förvånansvärt bra efter min skada.

Till skillnad från det perifera nervsystemet har det centrala i stort sätt inget system för att kunna återfå funktion efter skada. Till viss del verkar det som att själva läkningsprocessen i sig hindrar återväxt. Så vad var det egentligen som forskarna hade gjort med de där råttorna?

Forskarna från Institute of Technology i Schweiziska Lausanne och universitetet i Zürichhade med två snitt kapat stora delar av ryggmärgen på råttorna. Råttorna kunde inte gå, signalerna från hjärnan nådde inte fram till musklerna. Sedan tog behandlingen vid.

De sprutade in ämnen som stimulerar återväxt hos nervvävnad i den del av ryggmärgen som påverkar benens rörelse och gav samma område elchocker. Sedan tog de till det mest originella med den här studien – robotdräkten. Några råttor fick ingen behandling efter ingreppet, andra fick gå i ett vanligt träningshjul medan en lyxgrupp fick ha en speciell robotdräkt.



Föga förvånande fick råttorna utan behandling inte tillbaka sin rörlighet, men det fick inte de som gick i träningshjulet heller. De som hade robotdräkten blev däremot mycket bättre och hade efter några månader tillräcklig rörlighet för att göra de flesta grejer som råttor gör.

Det tar många år innan experiment på råttor kan föras över till människor, om det ens går. Samtidigt känns det hoppfullt med framgångar för ny forskning på ryggmärgsskador och det här är inte första gången .

Så om du är läkare och funderar på att göra ryggmärgsexperiment med robotdräkter, tveka inte, kontakta mig. Låt oss träna i smyg så ska jag överraska mina barn med att springa ikapp dem när de minst anar det. Bara att se deras miner skulle vara värt årtionden av träning. Samtidigt vet jag att det är långt ifrån alla råttexperiment som går att överföra till människor, men det här är ett steg i rätt riktning. Det här är forskning som skulle kunna leda till en drastisk förändring i vardagslivet för mig och många andra.