Den okände biologens trädgård

I södra Uppsala vid Lantbruksuniversitetet står en björkallé på västra sidan om vägen. På hösten sker något märkligt med björkarna – bladen faller inte av mer eller mindre unisont som hos andra björkar i Uppsala, istället gulnar de och faller som en långsam våg från norr till söder. Skillnaden är markant i början av november när björkarna från Skåne står gröna medan dem från Lappland helt saknar blad. Det är forskaren Göte Turesson som anlade trädgården med björkarna, en annorlunda trädgård gjord för att visa på ärftliga skillnader mellan individer av samma art insamlade från olika platser. Det är den Genetiska trädgården, ett levande bevis på Turessons vetenskapliga gärning. Nu riskerar trädgården att till stora delar jämnas med marken.

Har du inte hört talas om Göte Turesson (1892-1970)? Du är inte ensam. Han är den mest okända av Sveriges mest välciterade biologer. Kanske beror det på att han, som började sina studier i USA, blev intresserad av den genetiska sidan av evolutionsprocessen. I Sverige under samma tid var det få ekologer som tog till sig evolutionsteorin som ett verktyg för att undersöka livets makalösa mångfald. Under åren 1935 till 1958, när Turesson var aktiv på det som idag heter Sveriges Lantbruksuniversitet, var växtbiologerna på Uppsala universitet upptagna med att beskriva vilka arter som växer tillsammans i olika växtsamhällen. Några av dem ansåg att de ”darwinistiska spekulationerna […] byggde på kunskaper om husdjur och kunde inte utan vidare tillämpas på frilevande organismer” (citat ur Nils Uddenbergs Idéer om livet 2003). Till skillnad från dem var Turessons fokuserad på hur skillnader mellan arter uppstår, ett mer långtgående sökande där han inte nöjde sig med mönster utan ville hitta orsakerna till variationen i naturen. Han är den svenska forskare som bidragit mest till syntesen mellan genetik, ekologi och evolution som revolutionerat biologin och vår förståelse av livet. Men hur gjorde man för nästan hundra år sedan, långt innan dna upptäcktes?

Turesson var den första som angrep frågan om hur arter uppstår med experiment baserade på vilda växter. Andra hade korsat arter för att skapa hybrider, men Turesson samlade in frön av växtarter som har vida utbredningar och växer i många olika naturtyper, sedan odlade han upp dem i en trädgård. Syftet var inte att korsa dem utan att se hur de skulle skilja sig från varandra när de vuxit upp. Precis som med björkallén, vars plantor var inslamlade från norr till söder i Sverige, kunde han dra slutsatsen att skillnaden mellan individer av samma art var genetiska eftersom de hade vuxit upp i en gemensam miljö. Det var ett enkelt och elegant upplägg som gjorde att det var lättare att studera växter än djur på ett evolutionärt sätt med experimentella metoder. I dåtidens debatt om Lamarckism, att förvärvade egenskaper skulle bli ärftliga, eller Mendelsk evolution, att olika ärftliga varianter sorterades av det naturliga urvalet, kunde han konstatera att ”vissa ärftliga former av en art gynnades på en viss lokal” – Turessons experiment talade mot Lamarckismen.

Göte Turessons forskning fick inget genklang att tala om i Sverige under hans samtid. Det var i Storbritannien och USA som hans arbete levde och lever vidare, bland annat i undervisning och där utvecklades hans metoder av dansken Jens Clausen med flera. Turessons syn på arternas uppkomst som en fråga om ekologi fick mycket stor betydelse (Uddenberg, 2003) och idag talas det om att ”inget inom evolution blir begripligt om det inte ses ur ett ekologiskt perspektiv”. Nu genomförs fältexperiment med ett arv från Turesson åter i Sverige. Ofta handlar det om att svara på frågor om den genetiska grunden bakom samma fenomen som björkallén visar – hur är lövsprickning, blomning och lövfällning genetiskt anpassade till den lokala miljön? De uppmätta skillnaderna från fältexperimenten kan nu jämföras med skillnader i dna mellan individer från olika områden.

Björkallén och dagens forskning är viktiga för att vi ska kunna förstå hur växter kommer att förändras i en allt varmare värld. De är basen i våra ekosystem och framtidens värld är beroende av deras förmåga till anpassning. Ironiskt nog är det alltså det levande minnet av Göte Turessons forskning, den Genetiska trädgården i Uppsala, som nu till stor del ska röjas bort för att ge plats för bostäder.

Foto: Stephen Manktelow