De sista lodjuren

Vi har bara en vild katt kvar här i landet. Det finns inga vettiga argument för att bedriva jakt på den. Bilderna ovan har jag tagit under vintern.

Under vintern har jag följt deras spår. När en polare berättade att ett lodjur var ute och gick hemmavid satte jag mig på första bästa buss hemåt. Efter en timme stod jag ute på ett fält och spanade. Jag hade just börjat ge upp hoppet när jag upptäckte en rörelse ute på en åker några hundra meter bort. Där gick lodjuret som om det var den mest naturliga sak i världen, men inte länge till.

Dagen innan hade jag fått höra dem ryta ute i skogen. Det här var första gången som jag fått se ett vilt lodjur röra sig fritt. Det var en mäktig upplevelse, så självklart men ändå overklig – jag kunde inte låta bli att tänka på leoparden som jag sett i Sydafrika för över tio år sedan. Det här var häftigare, för det var här, i Sverige, nära mitt hem.

Fyra dagar senare började lodjursjakten. Den lilla parkeringsplatsen vid korsningen där jag har spårat lodjuren så många gånger tidigare under året var full av suvvar. Vid vägen hade drevkarlarna ställt upp sig och det var inte bara folk från det lokala jaktlaget. Drevet gick och lodjuren ringades in på den lilla märkliga plats som är full av enorma stenblock liggandes huller om buller. Det var där lodjuren hade morrat åt mig bara dagar tidigare.

Nu var katten inringad men vägrade ge sig. Den tryckte hårt bland stenblocken. Jägarna ringde in en lodjurshund med förare som efter två mils färd var på plats. Hunden släpptes in och snart sprang ett lodjur ur skogen. Pang! Skottet gick och katten föll. Det var en hankatt på drygt 20 kilo.

Själv följde jag jakten på distans genom SVA:s hemsida. Bara någon timme efter att lodjurshanen var skjuten blev det rapporterat på webben. ”En hane”, tänkte jag cyniskt, “vilken tur att de inte sköt honan”, men också det skulle snart ändra sig.

Jakten fortsatte i trakten. Kors och tvärs gick drevet och efter några dagar sköts ett lodjur till. Den här gången var det honan som de skjutit och hon var märkt. Grimsö forskningsstation märke en liten lodjursunge i Närke 2010 och sedan måste hon med tiden ha vandrat de runt 16 milen till Uppsalatrakten där jag bor. Hon dog, men lämnade troligen två fjolårsungar efter sig och det är två lodjur som antagligen aldrig kommer att återvända hit.

Flera boende i trakten är övertygad om att det finns mängder av lodjur här. Sex stycken säger de ska hålla till i en skog mindre än Gamla Stan till ytan. Själv har jag aldrig hört talas om att lodjur skulle leva i flock, men det har blivit allt mer tydligt att folk här verkligen tror att det är sant. De beskyller lodjuren för allt, från att rådjuren försvunnit (det har de inte), till att katten försvann för sju år sedan och att hönsen är uppätna. Hönsen!

I Uppsala län har landshövding Peter Engart och chefen för naturvårdsenheten på Länsstyrelsen tillsammans gått ut i media och likt politiker propagerat för ökad lodjursjakt. Deras ansträngningar verkar ha betalat sig, eftersom Uppsala län fick fälla flest lodjur i Svealand under 2013 års jakt. Avskjutningen är inte jämnt spridd över länet utan blir koncentrerad till vissa platser där jaktlagen vill skjuta lodjur. De lodjur som tidigare fanns i Uppsalas västra närhet är nu borta.

Vi har bara en vild katt kvar här i landet. Det finns inga vettiga argument för att bedriva jakt på lodjur på det sätt som nu sker. Den populism som vissa politiker och tjänstemän ägnar sig åt genom att flörta med den mörka sidan av jägarkåren är skrämmande. Det är rovdjurshatet som är problemet, inte rovdjuren.

Den här texten är tidigare publicerad som krönika på Synpunkten, Fria tidningen.